Det är dags att vi gör upp

I en grå värld återuppstår jag och orden efter en veckas uppehåll. Jag behöver väl knappast nämna den inre sjukamp det innebar att hoppa över att skriva förra veckan... Oj oj OJ vilket ångest-disco dom hade där inne, duktiga flickan och prestationsångesten. Men det var väl en bra övning på livet I guess, att acceptera dess och mina begränsningar. Det sög att inte skriva dock, desto roligare att ha fingrarna på tangenterna nu. Eller?

Dagens ämne är av någon anledning jävligt trögt att skriva om. Jag var faktiskt på det redan förra veckan. Gick och kastade tankarna fram och tillbaka. Men tidsbrist kombinerat med något annat dolt hinder gjorde att texten aldrig blev skriven. Och nu sitter jag här, åmandes i stolen och känner hur nåt som liknar skrivkramp lamslår mina tankar. Alltså återstår bara att släppa kontrollen, låta fingrar och tankar flöda fritt och se var vi landar.

Jag behöver prata om något (ni ba: VA?). Min kropp rättare sagt. Eller kanske snarare om den känsla som härbärgerat min kropp. Den känsla som skapar tråkiga och jävliga tankar i mitt huvud. Ja, jag pratar om dig. Föraktet. Det är dig jag ska verbalt dissekera idag.

Alltså var börjar jag ens när jag vill skriva om min kropp och förakt? Det är ett så stort och laddat ämne att jag vill lägga ner innan jag ens börjat. Jag orkar liksom inte? Och det är väl just därför skrivkramp håller på att smitta ner mig totalt. För att vara kvinna och ha en kropp, det är inte på något sätt enkelt.

Jag har alltid varit lång och rätt smal. Född i en sån kropp, lever i en sån kropp. Och det har jag fått både skit, beröm, avundsjuka, äckel och hyllningar för. Massa olika åsikter och känslor har funnits runt min kropp och hur den ser ut. Både från mig och från andra. Det som varit unisont är att det funnits åsikter. Alltid åsikter. Om min kropp.

Min egen relation till kroppen har varit varierande. Jag har diggat, ogillat, hatat och stundvis älskat den. Det har aldrig tagits till den nivå att jag medvetet har skadat den, på det sättet har jag varit förskonad. Men jag har granskat den så länge jag kan minnas. Ibland med nöjda ögon, ofta med kritiska.

Ögonen har blivit snällare med åren. Efter att jag hade varit sjuk fanns en ny acceptans för allt som hette jag, kroppen inkluderad. Jag bar liksom en vördnad inför det faktum att jag ens levde, vilket gjorde att allt var lite "woooow". Några månader innan jag blev gravid var jag i Costa Rica och surfade.  Där tror jag att jag nådde nån slags peak i relationen till min kropp. Jag var så jävla stark och smidig! En ninja klädd till havsgudinna. Min kropp gjorde allt jag ville, utan nåt tjafs eller uppror. Drömmigt. 

Sen blev jag gravid och då älskade jag min kropp som jag aldrig älskat den förut. Jag kände mig så mäktig. Som en fucking queen som bar liv och ägde världen. Magen växte och den och jag var bäst. Bäst!

Sen födde jag min son och kvar blev, vadå?

Sex månader senare står jag framför spegeln och tittar på min kropp. Jag suger in magen och drar i låren för att se den kropp jag egentligen vill ha. Med missnöjda ögon granskar jag mage, lår, överarmar och mage igen. En sista trött blick i spegeln och sen vill jag inte se mer. För jag föraktar det som möter mig.

Jag föraktar min kropp.

Får du också lite panik nu? Kliar dig obekvämt i huvet och känner ett obehag ovanför naveln? För hallå vad i HELVETE ÄR DET SOM HÄNDER HÄR?!?! Det är något som gör mig så ledsen och arg att jag fan får svårt att formulera orden. Och det är just därför jag måste skriva den här texten idag.

Min kropp som tagit mig igenom så mycket. Genom sjukdom och lidande, alltför mycket alkohol och cigg och skit, stress och oro. Min kropp som kastat mig upp på surfbrädor om och om och om igen trots att huvudet velat ge upp. Den som orkat så mycket. Min kropp som bar min son i nio månader. Som skapade liv. Min kropp som födde honom och sen trasades sönder på ett sätt som rimligtvis hade krävt minst en månad på läkande retreat i ljummet land, men som fick inget av det. Som istället fick sömnbrist och noll chans till vila men som ÄNDÅ återhämtade sig och läkte och som åter bär mig idag. Min kropp som är det mäktigaste och starkaste jag har (förutom mitt karate-psyke dårå).

Den föraktar alltså jag? 😵 

Så ja, det är dags nu. Det är så jävla dags för oss att göra upp. Föraktet och jag. För grejen är att det är inte mitt. Föraktet må bo i mig just nu, men det är fan inte mitt. Det kommer nån annanstans ifrån, från sjuka tankar och idéer jag lärde mig som liten flicka. Att mitt värde sitter i hur min kropp ser ut, att den kroppen ska se ut så här men inte så där och att den är allas att värdera.

FUCK THAT SHIT. Alltså verkligen. Fuuuuuuuck it. Föraktet kan stoppa upp sig själv på nåt obekvämt ställe, för jag tänker älska min kropp för allt fantastiskt den är och gör.

Är det så enkelt? Bestäm dig och älska ba. Pff, när har det nånsin varit enkelt? Men jag har en game plan. Jag ska KBT:a skiten ur föraktet. Jag ska titta och ta på min kropp. Framförallt det jag inte tycker om. Jag ska öppna upp medvetenheten och förstå var mina kritiska tankar kommer ifrån. Utmana, ifrågasätta och titta ännu mer. Våga älska och uppskatta annat än vad jag är lärd att tycka om. För i retrospekt ser jag hur föraktet inte bara bor hos mig nu efter förlossning och graviditet, utan legat där och lurpassat hela mitt liv. Fatta hur lång tid det är?!??

Så nu gör jag det, nu händer det! Nu säger jag fuck you till föraktet och hej-hallå-välkommen till kärleken. 

🖕 👋 ❤️ 

Det är dags att avsluta hörni. Jag vet faktiskt inte hur den här texten blev, den skrevs under tidvis skrivkramp och brist på kontroll (duktiga flickan ba: HJÄLP!). Jag ska försöka lämna den så. För det är bra att inte alltid va bäst (jante ba: Vad sa hon?!?). Och er ska jag lämna med värsta bästa myslåten.

L-O-V-E.