Att KBT:a skiten ur det förflutna

Ibland serverar livet en unika möjligheter. Du hittar en femhundring på marken (har hänt mig!), blir kär i en kompis (har också hänt mig!!), eller får bara ett typ orimligt trevligt bemötande i kassan på ICA (händer mig ALLTID när jag är i Skåne). Och så ibland ger livet en möjligheten att möta en riktig rysare. Det fick jag uppleva i söndags.

Som blivande förälder finns det massa kurser en kan gå. Typ hur en ammar, andas, torkar bort bajs/kräks/andra bäbisvätskor från olika ytor osv. En av dom är en förlossningskurs och den var både jag och M (min kärlek, min människa och pappan till le bäbis) peppade på att gå. Dock kom denna kurs med en hake. Kursen skulle hållas på Danderyds sjukhus, platsen där jag vid två tillfällen legat inne pga icke friskt psyke. Platsen där jag har haft mer ångest än vad som borde kunna rymmas i en människa. Platsen där jag har varit manisk, galen, psykotisk och blivit bälteslagd. Där jag inte har fått ha skosnören i mina skor. Platsen där jag har varit inlåst. Behöver jag fortsätta?

Denna plats är onekligen och oundvikligen laddad med en sjuhelvetes massa jobbiga minnen och känslor. Och även om det nu är sju år sen jag var inlagd där så sitter allt lagrat, både i kroppen och i sinnet. Terapi-älskare som jag är har jag givetvis bearbetat mycket av det här genom åren. Men hur mycket en än bearbetar saker tror jag att vissa minnen alltid kommer kännas.

Hur som haver, den kurs vi ville gå skulle hållas på Danderyd. Självklart fanns kursen på andra ställen också. Så varför välja att gå den på denna plats med så mycket röviga minnen? Går jag igång på självplågeri? Stack jag även en säkerhetsnål i skinkan för att plågas lite extra? Nää. Jag valde att gå den just på Danderyd för att det är den rena essensen av den här bloggen! Kom världens värsta rädsla x2000000 så dansar vi tills luften är slut. Glöm att du ska äga en plats som jag ska undvika pga de vidriga minnena den drar upp i mig.

Så hur var det då?

Redan i bilen, när M lägger sig i högerfilen för att svänga av mot E18 börjar jag känna det i hela kroppen. NEJ. Den filen la sig pappa i så många gånger när han körde tillbaka mig efter permis. På E18 börjar minnen göra sig påminda i kroppen. Det börjar trycka i bröstet. En stor, pulserande klump av obehag växer i magen. På parkeringen vill jag inte gå ur bilen. Men jag gör det ändå. Vi går in genom huvudentrén. Den där jävla rövvägen som jag gått så många gånger. Där till höger har jag stått och ciggat. Dragit röken långt ner i lungorna för att lugna stirrigheten som äger mitt sinne. När vi kommer in ser jag Pressbyrån. Den där jävla kiosken som vi köpte fika i, min bror och jag. Längre fram är restaurangen dit nån i min familj tog mig för att äta ibland, för att få lite omväxling från avdelningen. Och helvetes jävla skit vad det känns i hela mig just nu. Jag mår illa. Jag är yr. Jag vill sparka på väggarna. Jag vill springa härifrån. Jag hatar den här jävla platsen och alla vidrigt smärtsamma minnen den för med sig.

Och sen.

Sen så börjar utbildningen. Och mitt fokus skiftar totalt. Allt annat är som bortblåst och det enda som existerar för mig är den där lilla plastbebisen som föreläsaren för genom en plastsnippa samtidigt som hon förklarar förlossningens alla skeden. Det är så jävla coolt och fantastiskt och intressant. Och helt plötsligt har allt förändrats. Den plats som är laddad med så många minnen, den plats jag fruktat, är helt plötsligt också en plats för något annat. En plats där vi pratar om nytt liv som växer i mig och som jag ska föda fram.

I pausen käkar jag och M mat i restaurangen där jag suttit förut. I nästa paus köper vi glass på pressbyrån och går runt och fnissar i korridorerna. Fnissar! På Danderyds sjukhus. Och jag har inte ångest. Jag är typ glad och nyfiken.

Vad har hänt? Jag har kbt:at skiten ur mitt förflutna! Jag har återvänt till en plats som gett mig så mycket våndor. Jag har tagit in och känt allt det som uppstått. Jag har beskrivit för M vad som händer, inte försökt fly det som uppstår utan snarare titta närmre på det. Granskat det med förstoringsglas. Jag har velat kräkas av obehag och jag har ändå varit kvar. Jag har avdemoniserat den plats jag så länge varit rädd för.

Men vad betyder det? Älskar jag Danderyds Sjukhus nu och vill ses på en söndagsfika i kafeterian? Mysa lite. Men hallå, självklart inte! Det är ett sjukhus liksom. Och jag kommer nog alltid känna lite brrr inför den platsen. Minnen försvinner ju inte. Men nu vet jag att jag kan åka dit, det kommer förmodligen vara lite jobbigt, men det kommer inte hända något mer än så. Mitt förflutna kommer inte sluka mig. Jag kommer inte bli tvångsinlagd. Och jag kommer med allra största sannolikhet inte dö.

Så ryggdunk och high-five till mig själv. Jag är skitstolt över att jag gjorde det här. Istället för att låta mina rädslor bromsa och hindra mig, mötte jag dom med öppna armar, dansade skiten ur dom och valsade vidare. Det må ha tagit mig sju år, det må ha varit rövjobbigt, men jag gjorde det ba.


✌️💪👊