Förändringens våndor

Jaha hörni. Då var det måndag, oxmånad och dags för mig att skriva årets första inlägg. Jag har haft flera teman i åtanke men ett av dom har helt ostoppbart trängt sig först i kön av tankar och nu har jag inte längre något annat val än att skriva om det.

För så här är det, att jag står inför en av mitt livs största förändringar. Om ca två månader är tanken att jag ska klämma ut en ny människa till världen. Och denna någon ska jag alltså vara mamma till. Det är alltså mitt barn. Jag vet, jag fattar heller ingenting. Så i ett försök att dels skydda mig själv från verkligheten men också undvika att du som läser och inte är gravid tänker "bäbis in the mage, vem bryr sig?", har jag valt att hålla graviditeten utanför denna blogg. Men nu går det fan inte längre. För jag är 234% gravid i både kropp och sinne och för varje dag som går blir jag 1% mer gravid. Dessutom är ju det här min blogg, satte...

Jag vill dock inte dedikera den här posten helt till min graviditet. Det jag istället vill prata om är det graviditeten är - en förändring utan dess like. Och förändringar skrämmer skiten ur mig.

Jag önskar att jag var en sån som ba "JAG ÄLSKAR FÖRÄNDRING! NU RIVER JAG ALLA VÄGGAR, KLÄR AV MIG NAKEN OCH DANSAR I KONFETTI OCH SER VAD SOM HÄNDER!". Men det är jag inte. Jag är snarare en sån som börjar svettas lite och blir stressad när ytterligare en person ansluter till vår AW som vi bara skulle vara tre på. Förändringar, framförallt snabba såna, gör mig sjukt nervös. Och obekväm. 

Men självklart, eftersom jag envetet försöker välkomna rädslor istället för att fly dom, förändrar jag mitt liv rätt ofta och ganska mycket. För nånstans vet jag att efter förändring kommer ofta något nytt och lite bättre. Jag utvecklas, blir starkare, större, bättre osv. Men inte fan hjälper den vetskapen när jag står inför nästa förändring. Jag är lika livrädd varje gång. För jag vet inte vad förändringen kommer innebära. Det är något ovisst som jag inte kan kontrollera.

Och så nu finner jag mig här, inför den största förändringen jag tror att jag nånsin kommer vara med om. Och jag har ingen jävla aning om vad som väntar. Det är som att jag står på en klippa. Framför mig är det svart. Inte nödvändigtvis farligt svart. Men svart som i ett tomrum som jag har noll aning om vad det kommer fyllas med. Det enda jag med säkerhet vet är att jag kommer hoppa ut i det där svarta, vare sig jag vill eller inte. Det finns ingen väg tillbaka. För bäbis växer och bäbis ska snart komma ut. (Eller ja, dom säger det iaf. JAG vet inte?)

En av mina bästa kompisar sa något så sjukt bra till mig när jag vältrade mig i nojor som: "Vem är det som växer i mig egentligen?!?!" och "Kan jag ta hand om ett annat liv?!?!" och "TÄNK OM JAG INTE ÄLSKAR BARNET NÄR DET KOMMIT UT?!?!?" *duktiga flickan springer runt i cirklar och drar sig i håret*.

Hon sa ungefär så här: "Malla, du vet hur vi känner inför allt som är nytt. Ny på jobbet, ny relation, nytt resmål, ny frisyr = illa till mods. Förändring är svinjobbigt för oss. Vi bara är så. Så jag tror nästan du kan räkna med att du kommer känna dig lite illa till mods när bäbisen har kommit. Det skulle jag göra. Och sen efter ett tag så kommer det med allra största sannolikhet börja kännas bättre och helt plötsligt finner du dig själv älska ungen." 

Med dom orden påminde hon mig dels om att ALLT är ok. Alla känslor är välkomna. Inget är rätt eller fel. Puh. Dessutom påminde hon mig om hur jag är och typ alltid har varit. Alltså behöver jag inte bli chockad och fördöma mig själv om jag efter mitt krystnings-bonanza känner mig lite illa till mods inför denna GIGANTISKA förändring som just skett. Det är bara sån jag är. Utöver det så inkluderade hon också sig själv i resonemanget så jag slapp känna mig ensam om min förändringsnoja ❤️

Hur fett är det inte att ha ett geni till vän när ens egna jag inte riktigt klarar av att formulera snälla och vettiga tankar?

Jag har ingen större slutsats idag än att förändring kommer och jag kan göra noll för att kontrollera den eller veta vad den innebär. Blir jag svettig och får en liten klump i magen när jag skriver det? JA! Är jag samtidigt aspeppad och nyfiken på vad denna förändring kommer innebära? Hell JA!

Så nu återstår inget annat än att låta Den svenska björnstammen strömma ur datorns kackiga högtalare och ta mig en svängom med förändringens våndor.

Later!