Förra veckan skrev jag om Stressen. Den där lamslående jäveln som vänder allt roligt till ett svettigt borde. Så vad kan passa bättre än att denna vecka skriva om den egenskap som dukar under allra mest när Stressen går bärsärk i mitt inre. Skörheten.
Jag är skör och starkast i världen - så står det i beskrivningen av mig själv på den här bloggen och inget kan vara mer sant. Jag har bevisat för mig själv att jag klarar mer än vad jag nånsin trodde var möjligt och jag har bevisat det flera gånger om. Därav starkast i världen. Men i min styrka bor också min skörhet.
Jag vet inte om jag har varit skör sen levnadsdag 1, men jag vet att jag alltid har varit känslig för det som har pågått runt omkring mig. Mina känselspröt ligger ofta två meter utanför kroppen och suger åt sig av varenda känsla och stämning som kan uppfattas i rummet. Många gånger tror jag att det har varit till min fördel då det gör det lättare att navigera bland människor och relationer. Men det kostar också något att absorbera omvärlden på intensitetsnivå HÖG.
Någonstans i tonåren började min skörhet göra sig hörd. Inte i färdiga formulerade tankar men i värk av olika slag. Reaktioner på det som pågick omkring mig och i mig. Magvärk, huvudvärk, allmän kroppslig värk, själslig värk. Hela mitt system jobbade för att göra mig uppmärksam på något som jag varken ville se eller lyssna till.
Det krävdes till slut en djup depression följt av en kaotisk mani för att poletten skulle trilla ner. Skörheten slängde ner mig med ett raffinerat judokast, satte sig över bröstet och vrålade: DU ÄR SKÖR MALIN, FATTA!!! Och jag är så jävla glad att den gjorde det, för annars hade jag fortsatt pressa.
För grejen är att jag under tio års tid har hatat min skörhet. Den har varit ett svaghetstecken. Något som försöker säga till mig att jag kanske inte pallar allt jag tar mig för. Att jag kanske inte orkar lika mycket som "alla andra". Och det gjorde mig förbannad och upprorisk. Varför skulle inte jag kunna klara av stressen och pressen? Varför skulle inte jag kunna festa hela helgen, få bra betyg på proven, jobba extra i veckorna, hitta på saker på fritiden och umgås hela tiden? Och varför skulle inte jag kunna var den som på jobbet kavlade upp ärmarna, säga att jag varken behöver sömn eller fritid och peppigt reklamera "NU KÖR VI ÄNDA IN I KAKLET"?
Ja, varför skulle jag inte kunna det?
För att jag är skör. Så är det bara. Vare sig jag vill eller inte gör både min kropp och mitt sinne sig påmint när det blir för mycket för mig. Och tack vare att jag blev sjuk så tvingades jag stanna upp och börja lyssna, inåt istället för utåt. Det är inte alltid roligt att göra det, långt ifrån. Det innebär rätt ofta att tacka nej till saker, även sånt som är kul. Och det är inte alltid människor förstår varför. Men det är som det är. Jag är som jag är.
Tro nu inte att min skörhet dominerar mig. För sida vid sida med den lever min styrka. Och den är enorm. När jag föreläser på affektiva mottagningen brukar jag säga "klarade jag det helvete det innebär att vara psykiskt sjuk, då klarar jag fan allt". Och så är det. Jag klarar allt. Till och med det jag tror ska ta livet av mig klarar jag. Och det är det som är det fina med att vara människa, att vara jag. Jag är inte det ena eller det andra. Jag är flera saker samtidigt, t.o.m sånt som kan tyckas motsäga varandra. (Min diagnos ba: Woop woop, that's the sound of the bipolar")
Och vet ni vad? Idag är jag stolt över att jag är skör. Och glad att jag har min styrka att backa upp min skörhet med. Det krävs nämligen inre mentala muskler utav bara helvete för att kunna medge för mig själv och andra att jag inte pallar allt. Att jag ibland hellre väljer ingenting framför allting. Att jag behöver rätt mycket tid för mig själv. Att jag inte är pepp på allt. Att jag behöver återhämta mig för att orka. Att jag påverkas av det som händer omkring mig.
Kör jag aldrig över mig själv längre? Jo, det händer rätt ofta. Dock säger kroppen ifrån mycket snabbare. Det är inte ovanligt att jag blir sjuk till följd av en stressig period med för lite pauser. Förr hade jag sagt åt kroppen att hålla käften och fortsatt pressa. Nu tvingar jag mig själv att dra i handbromsen och försöker istället ta hand om mig och Skörheten.
För det är så jävla fint att vara skör. Att ta in det som händer omkring en och påverkas av det. Att våga vara mjuk och mänsklig och säga att jag behöver en paus, istället för att köra på i oändlighet som en iskall robot. Så fuck idén om att det är något beundransvärt i att vara den som inte påverkas av yttre faktorer och varken behöver sömn eller fritid. Varför skulle jag vilja köra in i det där jävla kaklet när jag kan leva istället?
Det har helt enkelt blivit så att det jag en gång skämdes för och hatade hos mig själv, uppskattar jag nu som fan och värderar högt. Och på så sätt har min skörhet blivit en av mina största styrkor. För den räddar mig. High-five till det.
KLICKA HÄR FÖR ATT SE VAD SOM HÄNDE SEN!!!
Skoja, det är bara en fet låt.
😎
