Stressen

Torsdag, åskgudens dag (om en är ett fan av asatro), nästan fredag osv. Jag är hemma, halvsjuk och har äntligen hittat ro att skriva. Senaste veckorna har varit intensiva. Det har blivit december och helgbonanzorna i umgänge av alla dess slag byter av varandra. Roligt och mysigt men för en känslig själ som moi - också slitsamt. Parallellt med det har jag jobbat med ett rätt krävande men också roligt uppdrag. I kombination med varandra lockar detta fram: Stressen. 

Så låt oss prata om Stressen. Detta fenomen som får mig att bita ihop käkarna så pass hårt varje natt att jag inte vet om det är dom eller knäckebrödet som knastrar när jag tuggar min trötta frukostmacka.

Stress är egentligen ganska intressant. Så vitt jag förstår så är den livsviktig för oss människor eftersom stress hjälper oss att förstå när det är fara å färde. Så typ om jag är ute och går och det dyker upp en dreglande sabeltandad tiger så börjar adrenalinet pumpa i kroppen, jag får högre puls, andas mer ytligt och är redo att fly eller fajtas. Asbra! Det räddar mitt liv!

Men let's be honest, såna situationer är rätt sällsynta i mitt liv. Antalet gånger jag på riktigt har varit i livsfara är typ.. En, kanske två? Ändå har jag upplevt stress och samma symptom ungefär en miljard gånger. I perioder är jag mer eller mindre rustad för att hantera stress. Men visst fan är det så att varje gång loopen har satt igång och Stressen tagit kommandot så blir den helt plötsligt omöjlig att värja sig mot.

Ungefär två veckor in i mitt jobbuppdrag tog Stressen över. Egentligen var inte jag särskilt stressad. Tvärtom. Jag hade kul med hon jag jobbade med och vi gjorde jävligt bra ifrån oss. Men vår kund var stressad. Big time. Som så ofta är fallet i "branschen" (reklam-kommunikations-kränga-saker-annars-dör-vi-branschen eller what ever du vill kalla det). I början lyckades jag värja mig mot det men efter ett tag var min skyddsmur borta och Stressen tog över. Sista veckan i projektet hade jag yrsel när jag kom hem på kvällarna. Inte för att jag var semifull eller hade lekt snurrande orkan hela vägen hem från tuben. Nope. Jag hade yrsel för att jag var stressad.

Och när Stressen väl satts i system i min kropp, då blir helt plötsligt allt stress. Gå på mysig middag med familj - stressande. Träffa kompisar - stressande. Gå på yoga - stressande. Handla middag - stressande. Åka tunnelbana - stressande. Göra avslappningsövning - FETT stressande. Försöka sova - SKÄMTAR DU ELLER???!! 

Stressen tar över allt. Den förgiftar och förpestar och förfular även det jag tycker om och mår bra av. Den gör det som ska hjälpa mig att bli mindre stressad till det mest stressande i världen. Den får mig att glömma vad jag tycker är viktigt och istället börjar jag springa som en hungrig varg efter en köttig kanin. Men liksom JAG ÄR INTE EN VARG OCH JAG GILLAR INTE ENS KANIN! Så varför detta orimliga beteende?

Att jag lever i den tid jag lever kanske är förklaring nog. Ett samhälle som matar mig med måsten och borden. En roll som jag burit sen barnsben som kräver att jag är duktig. En diagnos som gör mig skör. En identitet som kommer med massa krav. En idé om hur livet "ska" levas. Jag tror att det är mycket som gör att jag så lätt blir en slav under Stressen. 

Tyvärr har jag ingen magisk lösning för hur en slipper stressen (och kanske är det orimligt att vara helt utan den). Mer ett konstaterande av att Stressen finns och att den påverkar mig. Och jag gör vad jag kan för att parera den. Jag yogar, gör avslappningsövningar, promenerar, frilansar, skriver i den här bloggen och woops så blev jag en lifestyle-klyscha... Nä men ni vet vad jag menar.  

Jag testar allt som kan få mig att bryta mig ur stress-loopen och se saker på ett annat sätt. Sånt som gör att jag känner mig lite friare och kan skapa mer utrymme att andas. Som ger mig mer distans till bilden av hur en "ska" leva. Och som hjälper mig att komma ihåg vad JAG tycker är viktigt.

Lyckas jag alltid? Nope. Men aldrig att jag ger mig och dukar under för Stressen.

Nu ska jag gå och snyta mig och göra en leverpastejsmacka.
För att kunna andas och att äta är viktigt.
På riktigt. 

*trumvirvel*