Det är onsdag. Solen har lyst på mina vinterbleka kinder. Min trötta novemberkropp har trampat sig fram genom stan på cykel och mitt sinne har gjort sig redo att utmanas av en, för en duktig flicka, rätt provocerande tanke: Du behöver inte tycka om mig. BOM!
Så länge jag kan minnas har det här att bli omtyckt varit väldigt viktigt för mig. Kanske inte till den vida grad att jag vill få en high-five från alla mina medresenärer i tunnelbanan (hur fett vore det dock?), men i de flesta sammanhang som innebär lite längre interaktion med andra människor har det haft en betydelse.
Det kanske i sig inte är så konstigt. Vi människor är ju flockdjur och då kan en tänka att det här att bli accepterad av gruppen är viktigt för ens överlevnad. Men nu lever ju inte jag med ett gäng håriga neandertalare på en karg och enslig plats, där jag skoningslöst är beroende av deras acceptans för att inte bli offrad till en arg mammut. Nä, jag bor i en varm lägenhet i stan och har rätt gott om vänner och familj runt omkring mig som älskar mig typ no matter what. Det borde ju rimligtvis räcka för min överlevnad?
Slutsatsen är alltså att bli omtyckt inte direkt handlar om liv eller död. Det handlar om något annat. Något som jag tror har väldigt mycket med min inre duktiga flicka att göra. Att vara en duktig flicka innebär så mycket. En ska prestera både på jobb/skola och i privatlivet. En ska vara kärleksfull och omhändertagande. En ska våga ta för sig och samtidigt ha hänsyn till sin omgivning. Och en ska bli omtyckt. För är en omtyckt då har en ett värde, har lyckats och är per definition en duktig flicka.
Det här har jag med mig, i nästan alla sammanhang och i alla interaktioner med andra människor. Och grejen är att jag ganska ofta blir omtyckt. Det är en av mina super powers. Utan att göra mig till så funkar jag för det mesta rätt bra med folk. (Jante ba: VAD HÅLLER HON PÅ MED!!?!?!?!). Så det är kanske inte så konstigt att jag känner att det skaver lite i mig när jag upplever att det inte riktigt funkar. Att den jag interagerar med kanske inte diggar mig.
Problemet är bara att det här kan börja skava till den grad att jag många gånger har ifrågasatt mig själv, mina känslor och mitt beteende. Ibland har det t.o.m fått mig att försöka ändra mig och gå emot mina känslor, bara för att behaga den person jag interagerar med och kanske få den att gilla mig lite mer.
Låt mig vara övertydlig här. Det handlar inte om att jag varit en slug jävel som titt som tätt vänt kappan efter vinden för att vinna över folk på min sida. Det är mycket mer finstilt än så. Det kan handla om att fnissa åt någons skämt som egentligen är rätt tråkigt, att hålla tyst när någon säger något som jag inte håller med om eller att inte ta den plats i ett sammanhang jag egentligen vill ha och tycker att jag förtjänar.
När jag var yngre hade jag svårare att stå upp för det jag tyckte och tänkte. Att bli omtyckt lockade mer. Idag är jag inte alls lika benägen att gå emot vad jag känner för att få någon annans godkännande. Men det kan fortfarande skava när jag inte känner att jag är omtyckt.
Jag är helt övertygad om att mycket av det här kom med dealen att identifieras som flicka vid födseln. Att inte ta för mycket plats och vara "lite smooth" sattes tidigt in som dropp i mitt system och har flutit runt i mina vener i alla år. Men nu är jag 30 och jag har börjat dra ur den där kanylen som pumpar in de här idéerna i mitt system. För jag vill inte ha dom. Jag tror inte på dom. Jag tycker att det är bull och shit och blä.
För alla behöver inte tycka om mig! Jag tycker verkligen inte om alla. Betyder det att de inte är värda nåt? Nej, verkligen inte. Alltså borde samma sak gälla mig. Så kanske att jag då skulle kunna rycka på axlarna åt de människor som inte verkar gilla mig..?
Du behöver inte tycka om mig. Fy fan vilken provocerande och läskig tanke. Och just därför välkomnar jag den med öppna armar. Så kom ba. Kom så ska jag fortsätta tänka dig. Imorrn, hela veckan, hela livet om så behövs.
Du. Behöver. Inte. Tycka. Om. Mig.
