Noll kontroll what so ever

Torsdag. Delvis blå himmel och sol. Ljust på väggarna bakom dataskärmen. Varmt på kinderna vid lunchkorven som intages utomhus. Behöver jag fortsätta? VÅREN ÄR PÅ VÄG! Och med våren, hoppet om livet och framtiden. Och så bäbisen som kommer om typ en månad nånting.

Idag vill jag prata om kontroll. Och att släppa kontrollen. För det är något jag har fått bearbeta i snart nio månader. Att jag har absolut noll kontroll what so ever över hur och när den här bäbisen kommer komma ut. Det kan hända typ när som helst och hur som helst. Eller alltså, jag fattar ju att den antingen kommer ut genom snippan eller ett snitt i magen (eller kan den komma ut ur dajmen också...? 🤔). Men jag vet ingenting om hur det kommer kännas i kropp eller knopp, hur länge det kommer pågå eller vem som kommer komma ut.

Det har även visat sig att det finns massa annat jag inte kan kontrollera. Som ersättningen från f-kassan (som är ett stort jidder eftersom jag är något så främmande som frilans). Eller om min bäbis kommer va frisk eller ej. Eller om jag kommer sova bra i natt. Eller om det blir sol imorrn. Eller om jag kommer leva nästa sekund. Eller nästa. Det finns helt enkelt en hel hög med saker jag inte kan kontrollera.

Och det här är svårt för mig. Jävligt svårt. För kontroll är viktigt. Att ha kontroll är lika med att ta makten över mitt liv. Att vara kapten på mitt eget skepp. Att vara frisk och må bra. Att inte vara sjuk. 

Det hände någonting med mig efter att ha varit sjuk/under insjuknande/under infrisknande i ett års tid. Att bli sjuk hade jag noll kontroll över. Det bara hände. Sjukdomen smög sig in i mitt blod, i luften jag andades och när den väl planterat sig i mig var den där för att stanna. Jag minns att jag i början av min depression desperat försökte kontrollera de olika bitarna av mitt liv för att det inte skulle kapsejsa totalt. Men jag var chanslös och det enda jag till slut kunde göra var att släppa. Allt. Samma sak hände när jag blev sjuk andra gången. Men manin var mer brutal. Slet åt sig rodret och ba "Nu styr jag den här skutan och jag styr den vart fan jag vill".

Så när jag sen blev frisk och började bygga upp mig själv på nytt så var det ett ledord jag hade med mig: Kontroll. För så länge jag hade kontroll över mitt medicinerande, min sömn (med hjälp av pillz), mina kostvanor, min motion, mitt sociala umgänge, min alkoholkonsumtion, mitt kreativa arbetssätt, mina kärleksvanor osv osv så skulle ju jag hålla mig frisk!

Och jag har ju gjort det! I sju år nu! Och på så sätt har kontroll kommit att bli en stor del av min identitet. Något jag kan styra över och lita på. Fett! Seger!

Eller?

För om det är så att kontroll är en så stor del av min identitet och det som också håller mig frisk, hur ska jag då relatera till allt det som händer nu? 

Det är då det är så jävla bra att min storasyster finns. Så att när jag ringer till henne, och hyperventilerande undrar hur jag ska kunna föda när jag INTE KAN KONTROLLERA VAD SOM HÄNDER, kan hon säga till mig: "Malin, du har faktiskt inte kontrollerat så mycket som du tror dom senaste sju åren". 

Eh, va?

Fast hon har ju rätt. För det har hänt typ as-mycket saker som jag har haft noll kontroll över. Och jag har också valt att släppa kontrollen många gånger. Om och om igen. Jag har varit full, släppt fram galet intensiv ångest, skrikit, skrattat, försökt skejta, börjat surfa, börjat nya jobb, slutat på nya jobb, blivit frilans, legat, blivit kär och blivit gravid. Och det verkar ju onekligen som att jag är frisk ändå? Och att livet faktiskt funkar även om jag inte kontrollerar varje sak som händer.

Nu betyder den här vetskapen inte att jag har blivit en chill person som "karpar dagen" och bara låter livet hända. Nej nej, jag försöker fortfarande kontrollera det okontrollerbara. Det är som att min hjärna tror att om jag grubblar tillräckligt mycket och intensivt över en sak så kommer jag kunna styra det. Så Obama kommer bli president igen och Silvana bli vår nya statsminister, any day now.

Slutsats? Jag har noll kontroll. Hur frustrerande det än är. Livet händer ändå och jag verkar överleva. Så jag får väl bara klä av mig barfota, djupandas och ovisst dansa vidare. 

Det här är en bra låt att göra det till. 

🖖