Tänk om alla hade en diagnos

I mångt och mycket är mitt liv fint just nu. På riktigt. Jag mår liksom bra, i grunden. Men så händer saker omkring mig som inte är så bra, som är jävligt jobbiga rent ut sagt. Och det påverkar mig. Klart som fan det gör. Jag är en känslig människa som älskar många och mycket. Att jag inte skulle bli påverkad är ungefär som att mitt hår inte skulle bli frizzigt utav bara helvete när det regnar och fukten dallrar i luften. Det bara är så.

Ofta kan jag hantera det som händer. Jag tar hjälp och stöd av människor omkring mig och jag stöttar mig själv. Det har jag lärt mig genom åren. Men det är inte alltid det räcker till. Ibland behöver jag mer och ett annat typ av stöd. Och här kommer det fina i kråksången. I och med att jag blev så oväntat sjuk för sju år sen och till följd av det fick diagnosen bipolär sjukdom finns det där stödet blott ett samtal bort.

I tisdags ringde jag och lämnade ett meddelande på min mottagning, Affektiva mottagningen på Karolinska (🙌👌💖). Tre timmar senare ringde min kontaktperson upp, dagen efter kl 10 sitter jag hos henne. Pratar, gråter lite, pratar massa mer och får stöd. Försäkras om att dom finns där och att dom kommer stötta mig tills jag säger att det räcker. Allt detta tack vare att jag har en diagnos.

Tänk om alla hade en diagnos? Alltså missuppfatta mig rätt. Det är inte så att jag önskar på alla människor en släng av bipolär sjukdom, schizofreni eller något annat psykiskt fenomen. Men tänk om hjälpen var så lätt att få, även utan en diagnos. Tänk om vi slapp börja må så bottenlöst jävla dåligt, slapp sitta hos en stackars allmänläkare som inte fattar ett skit och slapp sjunka ännu lite djupare innan hjälpen faktiskt sattes in. Tänk om hjälpen och det där extra stödet fanns blott ett samtal bort. För alla. 

Det må vara en utopi men en utopi jag tänker fortsätta drömma om. Under tiden tar jag en sipp på mitt fesljumna chai-te, blickar ut över ett fuktigt Stockholm och high fivar min diagnos för att den just denna vecka ger mig fördelar.