Satt på bussen häromdan, lyssnade på musik och slötittade ut genom fönstret. Och plötsligt slog det mig: jag är rätt lycklig. Min grundkänsla är att jag mår bra. Jaha, tänker kanske ni. Vad fan är grejen med det? Och skulle inte det här vara en blogg om att livet inte bara är lyckligt och bra? Blev det här nåt jävla "happy-yolo-pinnliv-wow-wow"-instakonto nu eller? Absolut inte. Och jag ska förklara varför.
När jag var 12 år skilde sig mina föräldrar. Fram tills dess hade mitt liv varit rätt lugnt och bra, "normalt" (vad det nu är?). Men nu förändrades det. De kommande åren kom ångest och deppighet att bli en naturlig och självklar del av att vara jag. Inte så att jag mådde dåligt jämnt, absolut inte. Jag hade kul, presterade, hängde med kompisar, levde livet osv osv.. Men det var som att mitt standardläge, min grundstämning, var: lite deppig.
Lite deppig blev min norm. Lite deppig blev min vardag. Lite deppig blev till slut jag. Och så fortsatte det vara. Ända fram tills jag blev 23 år. Då gjorde depressionen från helvetets helvete entré och "lite deppig" blev en fis i rymden i jämförelse. Depression, mani, diagnos och nästan ett år senare kom jag ut på andra sidan. Och efter det hände det något.
Sakta men säkert började jag bygga upp mig själv på nytt. Jag började se mig själv, mitt värde och hur jag vill leva mitt liv på ett annat sätt. Inte så att jag vaknade upp en dag, sjöng HALLELUJAH och var frälst av lycka. Nej, nej. Jag jobbar inte så. Men successivt började jag tänka om, göra om. Och sakta började min hjärna programmeras om.
Det var det här jag insåg när jag satt på bussen. Att "lite deppig" inte längre är min norm. Lite deppig är inte min vardag. Utan kanske snarare att "lite lycklig" är det. Lite lycklig har blivit jag. Det har blivit min grundstämning. Skönt? Ja, som fan. Men också svårt. Och ovant. Under 11 år har "lite deppig" varit min verklighet. Jag accepterade det med hull och hår. Kanske att det kommer ta lika lång tid innan jag kan acceptera att vara lite lycklig.
Och förstå mig rätt. Grundstämning "lite lycklig" är ingenstans lika med "alltid lycklig". Alltid lycklig är för mig lika overkligt som att det alltid skulle vara sol och varmt i Sverige. Det händer inte. Jag vill inte ens att det ska vara så. Men att i grunden vara lite lycklig istället för lite deppig kanske kan funka. Kanske att det kan få vara så?
Vänj om, vänj rätt. Eller rätt och rätt, jag ogillar den termen. Vad fan är rätt? Men vänj nytt! Det kan jag försöka göra. Yolo liksom.
