Den här dagen började med enormt mycket gråt. Alltså riktig jävla chock-gråt. Sån där gråt när jag knappt fattar vad som händer eller varför jag gråter. Kroppen bara G-R-Å-T-E-R.
Fast jag vet varför jag grät. Någon som står mig väldigt nära går igenom något jävligt svårt och det kräver en chock-gråt och några allvarliga ord ibland. Så efter en fysiskt smärtsam halvtimme hos naprapaten släpade jag mitt ledsna jag till ett fik. Och nu sitter jag här som en annan gammal frilans-klyscha, med en kopp chai och försöker skriva av mig lite sorg.
Jag har hoppats så mycket och hårt att det var på väg att vända. Intalat och övertalat mig själv att det kommer bli bättre. Mutat mitt inre med löften om gåvor om jag bara tror att det kommer bli bättre. Det ska bli bättre. Det måste bli bättre! Och så blir det inte det. Det blir sämre. Värre än nånsin.
Du är mig så jävla nära. Ibland närmre än vad jag tror är bra. Och nu måste jag på nåt sätt hålla dig ifrån mig. Jag måste skydda mig själv för att inte dras ner i allt ditt mörka. Och det är svårt. Som fan. Och det gör ont. Jävligt ont. Men jag måste skydda mig själv.
Jag måste skydda mig själv från ditt mörka för det är ditt. Inte mitt. Jag har mitt eget mörka. Jag har varit i det och ännu längre ner. Det var mitt att tampas med precis som det här är ditt att tampas med. Jag simmade runt i något bottenlöst som aldrig skulle ta slut. Det skulle aldrig släppa mig fri. Men sen tog det slut. Och jag slog mig fri. Och jag blev starkare än jag nånsin varit förut.
Utifrån det och just precis därför måste jag skydda mig själv nu. Jag måste hålla ditt mörka på avstånd. Använda min super-ninja-mega-alla turtlar i turtles-silvana imam & rihanna-dunder-power för att inte låta ditt ta över det som är mitt. För mitt är bra nu.
Det är svårt, det gör ont och jag är livrädd. Men aldrig att jag ger mig. Det får komma hit men fan inte längre. Karatespark åt allt det mörka som inte är mitt.