Under en period i mitt liv gick jag till en s.k. livscoach. En av de saker som min coach tog upp med mig var favoritkänslor. Hon menade att vi har favoritkänslor eller känslolägen som vi gärna försätter oss i. Det behöver nödvändigtvis inte vara en känsla som är härlig men på något sätt ger den oss någon form av belöning. Typ "jag är rädd" - jag blir kramad. "Det är så synd om mig" - jag behöver inte ansvar. Osv. Huruvida det är så eller ej vet jag inte, men jag vet definitivt att jag har flera favoritkänslor som är allt annat än härliga.
En av mina favoritkänslor är oro. Det är så lätt för mig att falla ner i oro. Och det är så mycket som kan oroa mig. Just idag är det mitt liv som frilans som står högst på oroslistan.
Jag har valt att vara frilans för att jag trivs med att vara min egen. Trivs med att inte ha någon som bestämmer över mig. Ingen som säger när jag ska jobba, hur jag ska jobba och med vem. Det är jag som väljer.
Friheten är värd allt för mig. Den stöttar mig i min strävan efter att skapa ett liv som jag mår bra och trivs i. För jag tror verkligen på det. Att jag kan uppnå en massa saker och prestera utan att må skit större delen av tiden. Utan att känna outtalade krav från osäkra chefer, icke uttalade konflikter mellan kollegor, orimliga krav och stela arbetsformer som hämmar mer än främjar.
Men det finns såklart en baksida. Vissa dagar, en ganska stor sådan. Den heter oro. Oron jagar ifatt mig när jag avslutat ett uppdrag och inte vet vad som kommer härnäst. Den slår klorna i mig när jag ser att min inkomst det senaste halvåret inte varit så stabil. Och den växer sig enorm när jag förstår att jag förmodligen kommer tacka nej till ett ev. uppdrag som skulle kunna ge fast inkomst en period pga att jag känner att jag inte kommer må bra i det uppdraget.
Oron säger till mig att jag ska sluta känna efter så jävla mycket och bara försöka få det där uppdraget som kan ge fast inkomst några månader. Den undrar också varför i helvete jag är frilans? Den påpekar hur idiotiskt och oansvarigt det är att följa min magkänsla och min vilja när jag bara borde ta ansvar. Den mular in i mitt ansikte att jag bar borde ta ett "vanligt jävla jobb som alla andra”.
Mitt svar till oron är som följer: Well, hej oro! Jag hör dig, jag ser dig och du påverkar mig. Du gör mig livrädd. Men vet du vad. Jag gör det här ändå. För jag tror på det här. Jag tror på ett liv där jag gör det jag vill, där jag uttrycker det som finns inom mig och där jag tar hand om mig själv. Inte kör över. Det är inte lika med att vara lat och inte ta ansvar. Tvärtom. För mig är det lika med att visa stort mod och ta ansvar, på riktigt.
