Att bara ge sig hän

Idag är en sån här dag när tunga känslor är väldigt närvarande. Det är som att de radar upp sig som nån jävla ogenomträngbar mur och det finns ingen väg runt den. Sen följer den där muren efter mig var jag än går. Känslorna vägrar släppa taget. En del av mig vill bara kuta och gömma mig. Låtsas som att känslorna inte finns. Men det brukar inte funka så bra, dom står ju där bak och flåsar hur jag än gör.

Så istället för att försöka fly fältet, rusa fort fram för att inte skiten ska hinna ikapp så gör jag tvärtom. Jag bara stannar upp. Tar ett djupt andetag och sen dyker jag långt och djupt. Rakt ner i skiten. Riktigt grottar in mig i den där muren av tunga känslor och bara känner hur jävligt det känns. Jag gråter och vrålar så in i helvete mycket att det börjar kännas absurt att så mycket sorg och ilska kan produceras i en människokropp.

Och sen. PUH. Då börjar en ny dag med ett tömt inre. Och plötsligt finns det plats för något nytt. Något annat.

Det bästa är att jag är inte jagad längre. Det är ingen idé. För när den där känslomuren radar upp sig igen öppnar jag armarna, ger den ett snett leende och säger: Kom ba!