Kreativt flow eller maniskt bull?
Ibland är det som att jag öppnar slussen till mina idéer och så börjar dom flöda fram, likt en flod, i en rusande fart. Ofta händer det när jag satt igång en kreativ process runt något. En idé föder en annan, föder en tredje osv. Kreativiteten brukar få en rejäl knuff när jag dessutom får positiva reaktioner på det jag skapat.
Just precis det hände förra veckan när jag delade den här bloggen. Adrenalin-kicken av att dela och sen få så mycket positivt tillbaka fick min hjärna att gå i spinn. I sängen, under tappra försök att somna, var jag tvungen att tända lampan och klottra ner alla de idéer som matades fram i huvudet. För någon, som jag själv, som vill skriva och uttrycka mig på olika sätt låter ju detta kanske underbart. Kreativt flow, sicken lyx ha? Men om denna någon, återigen som jag själv, har varit manisk någon gång i sitt liv är det inte helt okomplicerat.
Jag gick från en djup depression till att må lite bättre, ännu lite bättre, mycket bättre och sen FANTASTISKT MYCKET BÄTTRE ÄN JAG NÅNSIN MÅTT FÖRUT!!! De antidepressiva jag satts in på triggade en så pass stark mani att jag blev någon annan än mig själv. Början av manin var rätt härlig. Jag var så sjukt pepp på livet, älskade många och mycket och hade idéer. Fett många idéer. Revolutionerande såna. Idéer som höll mig vaken om nätterna, vilket då passade mig rätt bra eftersom jag typ behövde noll sömn? Vem behöver sömn liksom?!! (OBS! Ironi!) Idéer till fantastiska projekt som jag satte igång men aldrig slutförde.
Hade jag stannat i den fasen kanske det hade varit ok. Jag kanske t.o.m hade fått ur mig något riktigt vettigt. Problemet var att jag inte stannade där. Min mani fortsatte far beyond och ännu längre. Så pass långt att jag till slut blev väldigt sjuk och det tog lång tid och många smärtsamma minnen att komma tillbaka.
Just därför är det inte helt okomplicerat för mig att känna kreativt flow. För varje gång den floden börjar strömma fram så kopplar min kropp det till minnen av att vara manisk. Trots att det var över sex år sen det hände och trots att jag har varit frisk sen dess. För även om det kanske var lite kul i början är det ett tillstånd jag aldrig mer vill hamna i. Jag vill aldrig mer bli en människa jag inte är, som gör saker jag ångrar och som är fast i det tillståndet. Jag pratar alltså inte om en klassisk snefylla, utan om ett tillstånd som pågår i veckor och som inte kan drickas bort med vatten eller kräkas ut genom munnen. Så hur gör jag? Hur skiljer jag kreativt flow från maniskt bull?
Jag har inte löst det än. Det är fortfarande så att med skapande och idéer kommer en spärr som vill kontrollera och skydda mig från att bli sjuk igen. Men den spärren är inte bara av ondo. Den tar ju hand om mig. Ser till att jag släcker lampan och försöker sova istället för att sätta mig och verkställa alla hundra idéer natten lång. Jag säger inte att det är fel, det funkar säkert för massa människor och I envy you. Men så är det inte för mig. Mina spelregler är annorlunda och vill jag hålla mig frisk får jag förhålla mig till och anpassa mig efter dom.
Så jag försöker ta mina rädslor och oro runt att bli sjuk igen, välkomna dom och typ säga "Tack för att ni tar hand om mig. Men låt oss göra en reality check. Jag sover, äter och mina närmsta ser noll tecken på mani. Och nej, jag tror inte att det just nu spelas in en film i mitt vardagsrum med mig i huvudrollen som den nya Moder Theresa." (Eh ja, en kan bli så galen vid mani..) Och så andas jag djupt tre gånger och fortsätter göra det jag älskar - skriva och skapa.
Den här posten kanske känns lite chockartad för dig som läser. Och kanske att du tänker: "Ooook, manisk... Är det typ som när jag va tonårspackad på julfesten sist? Eller som att vara hög på något psykadeliskt skoj?". Jag tror att det är svårt att fullt ut förstå om en inte har varit manisk själv. Men låten och musikvideon till Det snurrar i min skalle är en rätt bra metafor för hur åtminstone henniskan Malin upplevde det.
Enjoy! Eller vad en nu säger..
