Jantelagen

Jag har rätt länge funderat över det här med jantelagen. Denna oskrivna lag som råder i vårt kära land, som säger till oss att en inte får sticka upp och tro att en är bättre än andra på något sätt, har påverkat och påverkar mig än idag. 

Jag gjorde lite snabb ful-research = läste på wikipedia samt skummade igenom en recension i SvD. 1933 publicerades Aksel Sandemoses bok "En flykting korsar sitt spår". I boken finns jantelagen beskriven. Den består av 10 olika delar som typ säger vad en inte ska göra. Jag fastnade på 1:an, den som säger: "Du skall inte tro att du är något". När jag läser det känner jag att det går som en rysning genom hela kroppen, för den där lagen sitter så djupt rotad i mig. Och nu vill jag göra upp med den en gång för alla. 

Du skall inte tro att du är något. Vad är det för kvalificerat skitsnack? Klart som fan att jag är något. Att jag är någon. Det är vi alla. Alla är något och många gånger mycket mer. Vi lever i ett samhälle som uppmanar oss till så mycket självhat att jag ibland förundras över hur vi orkar. Överallt finns budskap som säger till mig att jag inte är bra som jag är, att jag bör och måste förändra mig eftersom ALLA ANDRA har det så mycket bättre. Att parera alla dessa budskap laddade med ton av ångest tar mycket tid och energi och många års övning (jag är långt ifrån ett pro). Så varför lever vi dessutom under en lag som säger till oss att när vi faktiskt åstadkommer något eller är nöjda och stolta över oss själva så får vi inte uttrycka det? För det är fult.

I veckan åt jag lunch med en kompis. Vi snackade bl.a. om den här bloggen och hur mycket jag älskar att skriva och hur kul det är att många verkar uppskatta det jag skriver. Och så säger jag så här: "Med risk för att låta dryg, jag vet att jag är bra på att skriva." (Jante ba: NO SHE DIDN'T!!!!!)

"Med risk för att låta dryg..." Varför är det drygt av mig att veta att jag är bra på något, vara stolt över det och säga det? Alltså t.o.m. nu när jag skriver om detta i syftet att krossa jantelagen, kryper det i kroppen. Jag kommer på mig själv med att sitta här och skämmas lite. Jantelagen sitter så hårt och djupt rotad i mig att det känns fel att skriva att jag är bra på något. Och att jag är stolt över det. VAD ÄR DET FÖR DESTRUKTIV TRÅK-SKIT? OCH HUR SLUTAR JAG???

Eftersom jag har gått en hel del i terapi och vridit och vänt på mina känslor, vet jag att det tyvärr inte går att säga till mig själv "så här vill inte jag må eller tänka så nu slutar jag med" (fatta om det var så enkelt). Så jag testar en annan strategi som en av mina terapeuter lärde mig. Jag identifierar att jantelagen påverkar mig. Jag accepterar att det är så. MEN, jag agerar som att det inte är så. Snurrigt? Det är faktiskt ganska enkelt. Jag säger bara så här:

Jag är grymt duktig på att skriva. Det har jag typ alltid varit. Ord är min grej. Och jag är så jävla stolt och glad över det! 

Känns det fortfarande snurrigt är det bara att ta del och inspiration av genier som t.ex. Silvana Imam. Lyssna på hennes musik, ta del av intervjuer med henne. Hon vet att hon är bäst och hon är stolt över det. (Jante ba: NÄ NU FÅR DET FAN VA NOG!!!)

Du skall inte tro att du är något. Ok. Men då säger jag så här: Jag VET att jag är något.

Ps. Jag har ej läst boken "En flykting korsar sitt spår". Min information kommer från interntets svajiga källor och ingenting annat. Men det spelar egentligen roll, jantelagen är lika mycket för skit det.