Tisdag, mörker och winter is coming. Nio dagar har gått sen jag skrev sist och hand i hand med den gångna veckan kommer favoritkänsla nummer tre: prestationsångest. Prestationsångest är en klurig jävel som jag länge haft en komplicerad relation till. Det är också en av min inre duktiga flickas absoluta favoriter. Hon frossar prestationsångest som en bakfull människa frossar salt och socker. Så what's up med denna komplicerade känsla?
Hög prestation har jag typ alltid gått igång på. Att göra något riktigt bra peppar och pushar mig, framåt och uppåt. Det är en stark drivkraft och en stor del av den jag är. Och visst är det bra. Jag lyckas ju med mycket av det jag tar mig för. Dessutom tycker jag att det är roligt att göra mitt bästa. Jag gillar att anstränga mig och se att resultatet blir därefter. So far so good, eller hur?
Problemet uppstår när prestationen tar över glädjen i att göra. När något som är kul och inspirerande istället blir pressat och stressat. Typ som att skriva i den här bloggen. Jag tycker verkligen det är skitkul. Det gör något med mig, det här att våga skriva öppet och ärligt, att få uttrycka en del av mitt inre i skrift. Jag går igång på det och jag går igång ännu lite mer på att göra det bra. Men det räcker liksom inte för prestationsångesten.
I veckan jaga den ifatt mig.
Glatt sitter jag icke ont anandes och klurar på nästa text och så BAM kommer prestationsångesten flåsandes i nacken och ba: "Nej nej nej, du ska inte ha roligt. Nu gäller det att PRESTERA! Leva upp till förväntningarna. Leverera för fan!". Självklart blir det precis tvärtom. Istället för kreativt flow och glädje blir jag pressad och skräckslaget lamslagen. Idéerna slår krokben på varandra och meningarna som brukar bildas i huvudet byts ut mot ett gnyende: "yyyyhhhggnnnn".
Att något jag älskar att göra ska barrikeras av en trött gammal flåsig favoritkänsla känns så sjukt deppigt och frustrerande. Så vad gör jag?
Jag registrerar det som händer, accepterar hur det påverkar mig och så gör jag tvärtemot. Jag vägrar göra som prestationsångesten vill. Om den fick bestämma skulle jag pressat ur mig en text förra tisdagen. Eller i torsdags. Söndags allra senast. Men istället rider jag ut stormen. Prestationsångesten går bärsärk i mitt inre: "HALLÅÅÅÅ! Vad göööör du??? Skriv! Leverera! PRESTERA!". Och jag ba vägrar.
(Tro mig, det var skitsvårt och jag har haft lite ångest. Tänkt saker som att det va ingen idé att starta den här bloggen eftersom jag ändå inte skriver. Och nu kommer ingen läsa mer. Och det här var ett misslyckande. Osv osv...)
Nu sitter jag här efter nio dagars fight. Texten var lite svårare att få fram än vanligt, ty helt fri blir jag nog aldrig från denna eviga följeslagare till favoritkänsla. Men så befriande det har varit att inte skriva bara för att prestera, utan istället rida ut stormen och vänta tills glädjen och lusten kom tillbaka.
Nu ska jag läsa igenom den här texten max en gång (jag vill göra det typ 10 ggr), posta och sen gå och kolla på skräp-tv.
Prestationsångesten ba: 😱😖😵.
