Vem dömer vem

Sol på lite flottiga fönster och friska vindar som virvlar upp dammet på Birkastans polerade gator. Det är dan innan dopparedan, dvs dan innan februari blir till mars. I mars börjar, enligt mig, våren. Då tar hoppet över mörkret och skvallrar om pirriga tider. Jag är fullt medveten om att mars kan ha med sig minusgrader och en fet jävla snöflinga till himmel, men orka vara pessimist? Våren är hoppets årstid.

*gör en mental piruett*

Jag var på möte med en potentiell ny kund häromdan och det finns väl ingen anledning att låtsas som att det inte gick bra. Jag va grym. Nej men alltså nej, jag var verkligen det. Jag var så där härlig, proffsig och skarp som en vill vara i just såna möten. Slängde mig med termer om gruppdynamiska processer och rapade ur mig färgkoder som att jag aldrig gjort annat. Rolig var jag också. Förtroendeingivande. Mysig men ändå rak.

Så hade det kunnat fortsätta hela mötet rakt igenom. Men när vi har kanske 10 minuter kvar, och jag är lite lagom avslappnad och hög på mig själv, frågar kunden vad jag vill göra i framtiden. “Jag? Som i mig? Jag vill skriva en bok! Minst. Och så vill jag föreläsa mer”. “Vad vill du föreläsa om?”. Relevant fråga. Under en millisekund hinner jag tänka “Fan. Ska jag? Vad ska jag annars säga? Äh, helvete. Jag kör.”

Och så berättar jag, precis som det är. Att jag diagnostiserades med bipolär sjukdom för snart nio år sen. Att jag efter det fick gå en utbildning som saknade den inspiration och pepp jag hade behövt. Att jag bestämde mig för att jag en dag skulle bli den inspirationen och peppen. Och att jag sen några år tillbaka har föreläst på just såna utbildningar, för att dela min historia och ingjuta hopp hos de nydiagnostiserade och deras anhöriga. Allt det berättar jag. Jag flikar också in att jag inte har haft ett enda skov sen jag fick min diagnos (✌️) och att jag mår 200% bättre idag än vad jag gjorde innan den.

Det jag berättar är fett. Intressant. Mäktigt. Jag vet det. Ändå sjunker jag längre och längre ner genom golvet för varje ord som kommer ut genom min mun. Sakta ser jag min roll skifta. Från att ha suttit i facket bland framgångsrika, vässade, frilanskreatörer skjuts jag långsamt över till facket bland dom psykiskt sjuka. Jag är inte längre den där grymma AD:n. Jag är hon med bipolär sjukdom.

Jag lämnar mötet med en tung känsla i kroppen. Ett obehag som jag inte kan göra mig fri från. Med en stämpel som tatuerats in i min panna, fullt synlig för allt och alla.

“Vilka as!”, tänker du nu. “Hur kunde dom döma ut dig sådär? Det är 2019, diagnoser är typ trendigt!” (Sjuk trend för övrigt). Men det är just det som är grejen. Dom gjorde inte det, jag tror inte det i alla fall. Tvärtom, dom såg intresserade ut. Frågade mer. Och fortsatte sen fråga om annat. I det där rummet fanns det bara en person som dömde mig. Bara en som tog mig från ett fack och placerade mig i ett annat. Och den personen var jag.

Vilket uppvaknande! Jag som trott att jag är så jääävla chill med min diagnos. Att jag öppet kan berätta om den för vem som helst, utan några som helst problem. Kan skämta om det på min egen bekostnad. Vara en ambassadör t.o.m! Visa att livet med diagnos kan vara fett, bättre än livet utan, och vi som har det kan vara precis som alla andra (om vi nu vill det). Jag är ju en sån som är öppen, välkomnande och fördomsfri!

Eller?

Fördomsfri my ass. Och den jag dömer hårdast visar sig vara mig själv. För enligt min regelbok kan jag tydligen inte vara en grym yrkesutövare och samtidigt ha bipolär sjukdom. Jag måste välja. Vilken tillhörighet har jag egentligen? Härligt frilansande geni eller trött psykfall?

🤔

Well, tacka mitt inre för insikter. För det jag förstår på väg från mötet, är att jag inte behöver välja. Jag kommer ihåg att jag är många saker, det är det som är grejen med mig. Med att vara människa. Och i takt med trampet av cykelns pedaler inser jag också hur viktigt det jag precis gjorde är. För i den mån jag kan vill ju jag vara med och påverka för att stigmat runt psykisk ohälsa ska minska. Jag vill vara en av dom som hjälper vårt skeva samhälle att förstå att vi inte behöver vara perfekta och lyckliga jämt - vi är grymma ändå!

Jag vill också att jag ska kunna sitta i möten med potentiella kunder och utan en millimeters tvekan i bröstet, stolt berätta om mina föreläsningar, min blogg och mig. Jag vill att mina erfarenheter ska vara till min fördel, mitt ess i rockärmen.

Men insikterna till trots så släpper inte obehaget riktigt. Jag vill ju gå med huvudet högt och känna mig cool. Istället känner jag mig liten och skraj. Fan. Men det kanske är svårt att inte göra det. För hur mycket jag än accepterar min diagnos och vill få stigmat runt den att minska, så är sjukdom jobbigt. Psykisk sjukdom - fett jobbigt. Minnena av sin egen psykiska sjukdom - röv-getballe-ungh-jobbigt.

Jag känner bara att jag inte vill vara “en sån”. Och där har vi det igen. Dömandet. Placeringen i ett fack. Antagandet om att gul+blå alltid blir samma grön. Fast jag vet mer och fast jag vet bättre så verkar dömandet komma så fort, så enkelt.

Och just precis därför ska jag aldrig sluta berätta. Slentrianmässigt nämna att jag har varit psykiskt sjuk. Att jag har bipolär sjukdom. Och att jag vill föreläsa om det för att peppa andra. Uppenbarligen behöver i alla fall jag höra det, om och om igen. För allt det där är ju sant, det är en del av mig.

Men det är också sant att jag är modig. Att jag är härlig, proffsig och skarp. Jag är grym på mitt jobb (käften jante). Jag är också kvinna. Mamma. Flickvän. Kompis. Familjemedlem. Medmänniska. Motmänniska. Queen of fucking everything. Och jag har bipolär sjukdom. Allt det där existerar i mig på samma gång. Det finns inte ett fack att sätta mig i, det finns miljontals och jag flyter mellan dom hela tiden.

Hur det har gått med kunden? Dom maila precis. Det kan mycket möjligt bli bizniz.

Puss alla stolta bippisar där ute (ni som vet, ni vet).

✌️ 💵 💋