Bloody mother fucking asshole
Jag har precis stått med min son i mina armar. Han har tryckt sig mot mitt bröst med nappen i mun medans jag har vrålat åt min kille. Jag har sagt så många vidriga saker, varit ett sånt jävla svin. Och jag har inte kunnat sluta. Det har bara kommit mer och mer.
Med varje liten cell jag har i min kropp har jag provocerat fram en motreaktion, bara för att jag ska kunna fortsätta röva. Fortsätta vara ett vidrigt as som bara river ner och förstör. Jag höjer rösten lite till, vässar gallan som kommer ut ur min mun ytterligare. Nånstans vet jag att det här inte är ok, verkligen inte med min son i min famn. Nånting i mig tycker att jag ska avbryta, sluta bete mig som det monster jag nu är. Men jag kan inte. Jag vill, men jag kan inte.
Jag har mitt livs värsta pms. Har aldrig nånsin upplevt den så här stark. Och den rider mig så hårt, driver mig till vansinne.
Jag stänger in mig och min son i sovrummet. Säger att vi måste lugna oss. Vi? Well, jag måste. Jag klappar på honom, försöker förklara varför mamma är ett as fast jag knappt förstår själv. Konstigt nog är han lugn. Som att han finner ro i mitt vansinne. Det kanske är bekant. Vad vet jag. Vi är sams i alla fall. Och sakta lugnar mina andetag ner sig.
Efter några minuter som känns som timmar går jag ut med min son till min kille. Tar min väska och går med tunga steg ut i byn vid havet. Hamnar på ett bageri med en snäll man med varma ögon bakom disken. Lite värme och ljus sipprar in genom min monsterdräkt och jag anar att det kanske finns någon annan där bakom.
Så sitter jag här med min kaffe. Och låten med den mest passande titeln i världen kommer i mina lurar. Inget beskriver mig bättre än den just nu. Och med den kommer frågorna.
Hur går jag vidare efter det här? Hur kan jag se mig själv i spegeln när jag varit ett större as än vad som borde vara möjligt? Hur klappar jag mig själv på kinden och säger att jag fortfarande är värd att älskas fast jag betett mig som en röv bortom all sans och förnuft? Hur ser jag mig själv bakom monstrets dräkt? Hur torkar jag bort mina tårar och säger att det kommer blir bra? Hur förlåter jag mig själv för allt vidrigt jag sa, nä vrålade, till min kille? För att jag gjorde det med min son i famnen? Ååååh. Hur kan jag fortsätta få vara mamma? Flickvän? Människa? Och varför, för i helvete varför, måste jag vara så överdrivet jävla intensivt idiotisk i min vansinnesilska? Varför kan jag inte bara vara lite.. ja, lite jävla sansad och normal?
Just nu har inte dom där frågorna nåt svar. Dom äger mitt sinne och bor i mitt bröst. Förmodligen tills en strimma rött i trosan lättar på trycket. Det här är nog det mest orimliga pms-uttrycket jag haft i hela mitt liv. Hur kan det vara ok att jag och så många andra har det så här? HUR??? (YREEEAAAGHHH!) Jag vet att jag pratat pms förut, men liksom hur kan jag inte göra det igen efter såna här eskapader?
Nej fy för i helvete. När jag kommer hem ska det bokas tid hos läkare, psykiater, terapeut, akupunktör, healer, präst, systembolag, exorcist, slaktare, regeringen - you name it.
Tills dess ska jag lyssna på Bloody mother fucking asshole, ända tills jag tagit av mig min monsterklädnad. Då ska jag lyssna på den en gång till och spotta i motvind åt orättvisan det innebär att ha fucking pms. Spottloskan som träffar mig i vinden på väg tillbaka påminner mig om att livet är fucking orättvist och om fyra veckor är det dags igen.
