Jag har velat skriva så jävla länge. I flera år har jag velat påbörja det här. Och lika länge har mina rädslor stoppat mig. Dom försöker göra det nu med. För varje ord jag skriver försöker dom binda fast min fingrar bakom ryggen, ta ett stadigt polisgrepp, stänga datorn och få mig att inte skriva den här texten.
Men det är dags nu. Jag är ledsen rädslor men nu börjar en fight ni inte kommer vinna. Jag vill skriva, jag vill berätta och jag vill dela. Och jag tänker göra det.
Jag tänker utmana dom rädslor och tankar som säger att ingen bryr sig om vad jag har att säga, vem fan tror jag tror jag att jag är, vill jag verkligen att folk ska veta så mycket om mig, vad kommer folk tro och tycka och känna. Och jag läser ju för fan inte ens själv bloggar, så varför ska nån läsa min?
De där rädslorna och ungefär hundratusen till. Dom vill jag skriva om. Dom vill jag se i vitögat, darrande utmana och vägra vika mig för. För jag tror inte på ett liv styrt av rädslor. Jag tror att när jag vågar göra det jag är rädd för så växer jag och utvecklas. Och jag rör mig framåt. Inte bakåt. Eller förblir stillastående. För det är det rädslorna vill. Men inte jag.
Det kommer bli jävligt sorgligt. Det kommer vara allvarligt. Det kommer kanske göra ont. Det kommer garanterat utmana. Men det kommer också blir hoppfullt. Starkt. Peppande. Och roligt. För sån är jag. Och det här kommer vara jag.
Så kom alla rädslor! Jag är livrädd. Och just därför. Kom och dansa med mig i en evighetslång jitterbugg. En danstävling som aldrig tar slut men där jag planerar att vinna alla delmoment.