Fan, det är så tråkigt när det inte blir som en vill. För en vecka sen blev jag kontaktad av ett företag som ville jobba med mig under en längre tid. Och jag ville faktiskt jobba med dom. Det är ganska ovanligt. Ofta trivs jag bättre i kortare uppdrag, känner mig lätt låst om jag signar upp på något längre (classic frilans-åkomma). Men det här var några jag faktiskt kunde tänka mig att jobba med ganska länge.
Vi sågs i veckan, jag gillade dom, dom gillade mig och voilá: jag blev erbjuden uppdraget. WO-HOO, trodde jag. Men när vi väl skulle signa föll det på en detalj som varken dom eller jag kan påverka. En detalj som är. Punkt. Så det blev inget. Och det känns så jävla tråkigt.
Jag pratar en hel del om det här med att välkomna känslor istället för att försöka springa ifrån dom. Även, eller kanske framförallt, dom jobbiga och obekväma. Dom hinner ikapp ändå. Så just nu försöker jag stanna upp och bara vara i det som är. Jag är lite ledsen. Men framförallt besviken. Besviken på det där sättet att när jag säger det högt kommer det ut med en tung suck. Ett kombinerat "phu" och "besviken". "Phesviken. Phhheeeeesviken".
Samtidigt känner jag nånstans att det nog inte var meningen att jag skulle få det här uppdraget. Inte så att jag tror på nåt slags förbestämt öde som har mitt liv utstakat i en 100-årig strategi (ja jag tänker bli så gammal och må skitbra tills jag somnar in). Mer att livet ger mig det jag ska ha. Det har i alla fall gjort det hittills. Och då pratar vi om en människa som legat på psyket sammanlagt två månader (moi). Det sög, ja, men det tog mig också dit där jag är idag.
Vad vill jag säga med det här egentligen? Att jag legat på psyket och ska bli 100 år? Nä. Jag vill säga att jag är besviken och jag är lite ledsen. Och jag är också rätt lugn och tror att det är som det ska vara. Båda på samma gång. Så kan det vara och det är helt ok.
Nu ska jag lägga mig i soffan och vältra mig i min phesvikelse. Vi hörs!
