Spränga barriärer

Så i måndags gjorde jag det. Med hjärtklappning, svettiga handflator och en miljard rädda tankar ekandes i huvudet delade jag den här bloggen. Det var så jävla läskig. Och så jävla fett. Och responsen jag har fått sen dess har varit helt fantastisk. Ändå när jag låg i sängen samma kväll kände jag, blandat med glädje och känsla av lättnad, ett tryck av ångest i bröstet. Min terapi-luttrade hjärna har sen dess försökt förstå vad det handlade om.

Jag vet faktiskt inte riktigt, men det här vet jag. Att dela den här bloggen är stort för mig på så många sätt. För sex och halvt år sen satt jag på en patient- och anhörigutbildning på Affektiva mottagningen i Sollentuna. I ryggen hade jag nästan ett år bestående av "sakta bli deprimerad men ej förstå - vara deprimerad och kämpa för livet - blir friskare och samtidigt bli sjuk igen men denna gång manisk - vara manisk och jättesjuk och inte alls förstå - få diagnosen bipolär sjukdom och börja bli frisk på riktigt". 

Utbildningen gav massa bra information om diagnosen, vad en ska tänka på, var en kan ringa osv osv osv.. Men jag saknade något, det där positiva exemplet. En människa som sa: "Jag har levt med den här diagnosen länge nu och mitt liv är bra!". Där och då föddes tanken att en dag skulle det vara jag. En dag skulle jag stå och säga det. Och i våras gjorde jag det, på just en sån utbildning. 

Varför tar jag upp det? Jo för att det här jag gör nu, att ganska naket skriva om mitt liv som det är, det är en del av den tanken. Jag vill dra fram det som skrämmer mig i ljuset, för jag tror inte jag är ensam om det. Jag vill inte bara prata om min diagnos, för jag är så mycket mer än bara den. Men den är, vare sig jag vill eller ej, min kärna och sjukdomstiden mitt startskott.

Men vad har allt det här med sprängda barriärer att göra? Allt! Att spränga barriärer inom mig är vad den här bloggen handlar om. Att välkomna alla jävla rädslor och våga göra ändå. Att våga visa det som är svagt och skört, samtidigt vara stark och stolt och t.o.m kunna garva åt det. Att se det som skrämmer mig, erkänna det och sen trotsa det. Det är svinläskigt och så befriande på samma gång. Och det är klart som fan att det ger lite ångest att göra det. 

Ok, nu ser jag att det här inlägget blev lite allvarligare än vad jag hade tänkt. Men så får det också vara ibland. Vissa saker kräver allvar.

Nu ska jag lyssna på den feta låt dagens rubrik är stulen av och drömma om ett andra liv som rappare (tack Mack Beats för lånet av ord och låten Barriärer ).

Peace.