Konsten att ge upp

Att vara frilansare, likt undertecknad, innebär en väldig massa härliga saker. Du får bossa dig själv, planera din egen tid, ta semester när och hur mycket du vill, avsluta trötta jobbrelationer, välja dina skrivbordsgrannar, viska högt när du skriver mail och skapa den arbetsvardag DU vill ha. Möjligheter är ett bra ord för att beskriva det. Frihet ett annat. Och för en frihetsjunkie som jag är detta koncept lite av en jackpot. Men likt den diagnos jag stolt bär, finns det två sidor även av detta mynt. Den andra sidan är inte riktigt lika härlig. Vi kan kalla den “Perioderna av mellanrum”.

Perioderna av mellanrum är något som alla frilansare känns vid. Dom kommer tillsammans med paketet av frihet och överdrivet långa semestrar och inträffar nästan alltid efter kollektiv ledighet, dvs i januari och augusti. Det här är något jag vet om, något som ingår i dealen. Men trots den vetskapen är det lika utmanande varje gång mellanrummen inträffar. Just därför hade jag i år planerat annorlunda. Jag hade sett till att jag efter semestern skulle ha ett uppdrag som väntade på mig. Bra planerat. Smart drag. Mental high-five. Men livet är ju som livet är, oväntat, och uppdraget blev uppskjutet. Till oktober.

🥴

Så här står jag. Återkommen från sju veckors ledighet. Badstrand är mitt mellannamn och sommarrufs mitt signum. Det absolut sista jag har lust till just nu är att driva in nya uppdrag och det är precis det jag måste göra. Under den stora torkan när byråer med omsättning på miljoner, bönar och ber om att få sätta ihop en power point till en lokal pizzeria, ska jag ge mig ut på marknaden och börja ragga. Det är inte vackert, det är fan inte kul, men det måste göras.

Det här är en sån situation i en frilansares liv, där det kan kännas lite motigt. Aningens hopplöst. Rövtungt är ett annat ord. Ingen skulle döma om en halkade ner i en period av depp och misströstan. Det är fullt rimligt, nästan förväntat. Men sån är inte jag. Eller jo, visst anar jag dom där känslorna av uppgivenhet och stress. Visst öppnar jag kontot en gång till för att göra ytterligare en ekonomisk kalkyl över hur länge jag kan unna mig mjölk i kaffet. Men jag blir inte apatisk. Och jag deppar inte inte ihop. Tvärtom. För jag har gjort det här förut.

Istället blir jag full i fan. Målinriktad. Ger mig själv inre peptalks om att det här inte är tiden att ge upp, det här är tiden att ge tillbaka. Jag bokar in en tid för att tatuera in “Carpe diem” på vänstra skinkan och lovar mig själv att ta vara på den här tiden som jag aldrig har tagit vara på tid förut. Jag sätter klockan en timme tidigare för att gå ut och powerwalka i gryningsljuset eftersom jag vet att det ger kraft och kreativitet. Jag är en stor, fet, vandrande klyscha som ger mig fan på att jag inte ska ge upp.

Och ändå är jag så trött. Ändå blir varje mail lite trögare att skriva. Och all den där tiden jag har framför mig gör inget annat än att sippra genom mina fingrar. Det är som att jag försöker greppa vatten. Och jag blir så jävla frustrerad för jag vet ju vad det här är. Och jag vet att det kommer passera. Jag vet att det här är den andra sidan av myntet, baksidan som ingår i frilanspaketet. It’s the name of the game och jag kan spelreglerna utan och innan. Ändå lyckas jag inte hålla frontlinjen stabil.

I såna här lägen är jag tacksammare än någonsin av att jag omger mig med genier. Om jag bara skulle få ge ett råd till i hela mitt liv så skulle det vara just det: Omge dig med genier. Genier som fattar, alltså verkligen fattar, som ger igenkänning och peppar. Och så ett annat geni som säger att jag är grym som kämpar, men nu är det nog dags för något annat ett litet tag. Som vadå, jag gör ju redan allt?!?!!

Geniet ba: Surrender. Låt deppen komma. Gräv ner dig ett tag och gör absolut ingenting. Ge upp för fan, bara ge upp.

(😱 SAY WHAT?!?)

Det känns sjukt men jag fattar också hur jävla genialiskt det är, ett konststycke i sig. För i mitt liv har jag blivit en expert på att kämpa. Det är något jag står stark i, är stolt över. Jag är inget offer som hjälplös ligger i en hög på golvet och väntar på att nån ska rädda mig – jag räddar mig själv. Det finns ingen skit jag kan landa i som jag inte kan ta mig upp ifrån.

(👊 BOM!)

Det är bara det att jag i mitt kämpartåg har missat ett viktigt steg på vägen. För ska det finnas någon skit att ta sig upp ifrån så måste en ju börja med att våga landa i den och bli skitig 💩. Hur ska en annars kunna borsta av axlarna och gå vidare?

Så jag tar geniets råd och bestämmer mig för att ge upp. Jag låter mig själv känna hur jävla less och trött jag är och skiter i att jaga uppdrag som inte finns. Jag drar och badar istället. När jag suckande dyker i vattnet meddelar jag mig själv att jag nu gett upp, ska gå in i deppen och inte kommer göra ett skit förrän jag är klar med det.

(🥺 Hej, vi får höras.)

24 h senare sitter jag och skriver den här texten. Jag gav upp, jag grävde ner mig och gjorde sen absolut ingenting. Ungefär i samma stund började det vända och kämparglöden hittade tillbaka. Hur? Jag antar att det är just det här som är konsten att ge upp. Det handlar inte om att lägga ner för alltid och aldrig komma tillbaka. Tvärtom. Att släppa för en stund innebär kanske snarare att öppna upp möjligheten för att ta ett nytt, fastare grepp, i nästa stund.

Och med dom orden släpper jag tangentbordet, sätter på en gammal favorit, ger upp och seglar in i helgen. Låt mig ödmjukt föreslå att du gör detsamma.

❤️ 🧡 💛 💚 💙 💜 🖤

PS. Sist lovade jag att jag skulle skriva om 🚂, men så blev det inte. Jag delade så mycket i somras att inspirationen var tömd och let’s face it, jag är bättre på att känsloblogga än reseblogga. Men det jag ville säga var egentligen ba: Åk tåg. Alltså bara gör det! Och våga välja det istället för flyg. För det är kul att åka tåg, det är spännande, det är mäktigt och det är förbannat fint för själen att resa på ett sätt som pissar lite mindre på klimatet.

Om inga av dom argumenten biter på dig så gör det för att det är trendigt? Eller för att din störiga kollega aldrig skulle göra det? Jag bryr mig inte om varför du åker tåg, bara gör det! För att det är fett och för att du är cool. Och bäst. Puss!