Jag är Malin

Idag är det två och en halv vecka sen jag la in mitt autoreply på jobbmailen för att gå in 100% i bäbisvakan. Sen dess har det blivit åtminstone en promenad per veckodag längst med Norr Mälarstrand, och det här kanske inte är någon nyhet för er, men visste ni att detta promenadstråk är ett barnvagnsmecka utan dess like? Jag tror jag snittar 20 barnvagnar per promenad! 

Och det är här dagens tankar börjar.

När jag möter alla dessa barnvagnar så vore det kanske rimligt att en känsla av "ååååh, snart är det där jag" formas i mitt inre. Men det gör det inte. Det är verkligen precis. tvärt. om. Jag får typ panik. Igår när jag mötte tre barnvagnar på rad med tillhörande mammor ville jag göra en karatepose, skrika "JAG ÄR INTE SOM NI" och sen kuta därifrån med yviga armar och ben.

Det är inte tanken på att jag själv ska gå med barnvagn om ett tag som framkallar min reaktion. Nä, att gå med mitt barn liggandes i hens barnvagn tror jag kommer bli asmysigt. Det är något annat som ger mig panik. Något med tanken på att få en ny definition av vem jag är. En ny grupptillhörighet. Att vara "en mamma".

För det är någonting i mig som är så jävla kluvet runt att tillhöra en grupp. Att definieras utifrån en viss sak. Som att jag är kvinna. Bipolär. Frilans. Art Director. Flickvän. Lillasyster. Kreativ. Osv. Och pga den definition som används förväntas jag passa ihop med andra som definieras på samma sätt.

Det här går tillbaka redan till när jag var barn och skulle på middag med mina föräldrar. Jag frågade alltid min mamma "finns det några andra barn där?" och hoppades på att hon skulle säga nej. För jag avskydde att paras ihop med någon som jag förväntades leka med bara för att vi båda råkade vara barn. Jag satt hellre och käkade mögelost med dom vuxna, kollade på film som egentligen inte var gjord för barn eller lånade badkaret. (Vi hade inget hemma + jag älskade att bada = mina föräldrar frågade om jag fick låna badkaret när vi var bortbjudna. Varför gör jag inte detta även som vuxen??).

Missuppfatta mig rätt, det är inte så att jag inte vill identifiera mig med någon av alla de här definitionerna. Och det känns skitspännande och fnissigt och fett och konstigt att jag snart kan kalla mig själv för mamma. Men när jag upplever att jag förväntas vara på ett visst sätt, gilla vissa saker eller umgås med vissa människor pga en definition jag tillskrivits då slår jag bakut. Samtidigt gillar jag att tillhöra, att känna samhörighet. Att vara saknad om jag inte är med. Men jag vill vara saknad för att jag är Malin med ALLT som jag är. Inte bara för att jag är kvinna/flickvän/bipolär/lillasyster/(snart) mamma eller något annat av det jag definieras som.

Så vad händer när jag möter alla de där barnvagnarna med tillhörande mammor eller pappor? Det är ju inte som att dom öppnar armarna och försöker fånga in mig med något slags förföriskt lockrop, jag bor i Stockholm - folk tittar knappt på varandra. Så det som händer pågår enbart i mig. Kanske är det en oro över att förlora min identitet. En osäkerhet över vem jag kommer bli av att gå igenom det här stora som jag inte kan förstå. En rädsla för att tappa mig själv.

För inte fan vet jag vad som kommer hända. Och då återstår bara att göra som jag försöker lära. Välkomna tankarna, rädslan och oron. Erkänna att de finns, att jag ser dem och och att de gör mig rädd. Och så andas medan jag passerar barnvagnarna på Norr Mälarstrand och inse att jag inte behöver leka med nån av dom andra föräldrarna, om jag inte vill.

Jag avslutar dagens post med hur jag väljer att definiera mig själv i beskrivningen av denna blogg: 

Jag är kvinna. Jag är 30 år. Jag är flickvän, syster, dotter, faster, moster och vän. Jag har bipolär sjukdom. Jag frilansar. Jag är bäst, jag är sämst och allt där i mellan. Jag är mycket och lite, allt och ingenting. Jag är livrädd och modig som fan. Jag är skör och starkast i världen. Jag vill ge upp rätt ofta men jag ger aldrig upp. Jag tycker livet är asfett och lika jävligt på samma gång.

Men framförallt och mest av allt, är jag Malin.