Göre ba göre

Jag har precis avslutat en entimmes-läggning av min son. 60 fröjdefulla minuter av: lägga ner stoppa om, ”nu ska du sova”, peta in napp, lägga ner stoppa om, ”nu ska du sova, goooood natt”, ignorera tills skriken kommer, lägga ner stoppa om, nynna ”soooov du lilla videeeePUNG LÄGG DIG NER” osv i oändlighet. Dessa prövningar i tålamod har utförts i oergonomiska ställningar med en hand på ungen, en halv stjärt på sviktande säng och rygg krökt i fantasifulla former. Men trägen vinner! One kid down, en nöjd mamma kvar. 

Hörni, det har ju gått ett tag sen ni hörde nåt från mig. Livet tvingade fram en paus i skrivandet och det finns inte mycket mer att säga om det. Det jag inte hade räknat med var att pausen skulle efterföljas av skrivkramp, som i sin tur kom att efterföljas av prestationsångest, som i sin tur gav mer skrivkramp och till slut bildade en blockad i mina tankar. 

Jag tror att jag har tio påbörjade poster i mitt bloggverktyg, säkert tjugo påbörjade i telefonen och ungefär tvåhundra potentiella poster i form av röriga tankar i huvet. Så varför har jag inte skrivit klart och postat en? För: Det. Har. Inte. Gått. Egentligen är jag i exakt samma sits nu, men jag har insett att det bara finns en sak att göra här.

Jag skriver omet.

När jag startade den här bloggen så var det med en stor blandning av känslor. Det kändes kul, spännande, peppigt, coolt, läskigt som fan, obehagligt, idiotiskt.. En bättre cocktail av olika känslor helt enkelt. En farhåga jag hade var lite mer högljudd än dom andra. Den löd så här: "Tänk om jag startar den här bloggen och så börjar folk gilla den och jag får fler och fler läsare men så en dag säger det ba pfffff och så tar orden slut och jag får skrivkrampen från helvetet." Eftersom min blogg heter det den heter och jag är för evigt blodsbunden (är jag inte men det låter ju mäktigt) till temat den har, tog jag rädslan i min famn och gjorde bloggen officiell. 

Lite mer än ett år senare sitter jag här med lång jävla näsa, förlamad av skrivkrampen från helvetet. Det hände! Precis det där jag var rädd för hände! Och med det kommer ungefär en miljon taskiga tankar. Gamla favoriter stövlar in i mitt huvud och vrålar med fulsprit-stinkande andedräkter "HÄR ÄR VI DIN GAMLA SOPA!!!". Det blir till nån slags mental gatufest av "jag kan inte", "nu gick det åt helvete", "jag har gjort bort mig", "det är lika bra jag lägger ner" och favoriten "jag kommer ALDRIG göra det här igen". Och som en omysig följd av det börjar jag tvivla på vad jag vill, vad jag tycker är kul och om jag ens kan nåt ÖVERHUVUDTAGET.

Så nu sitter jag här. Knockad av skrivkrampen och taskiga tankar. Sur och besviken, frustrerad. Men vänta nu, varför är jag det? Jo, för jag vill ju skriva. Jag vill verkligen det. Jag älskar det. Jag blir fan till genom det! Så varför gör jag det inte?

För att jag är R-Ä-D-D. Rädd för att misslyckas, rädd för att vara dålig. Rädd för att ingen ska vilja läsa det jag skriver. Rädd för att jag "tappat det". Rädd för att göra bort mig. Rädd för att sumpa min chans. 

Jag är också rädd för att det blev precis så som jag var rädd för att det skulle bli. Jag vet, KAN EN BLI MER RÄDD? Så jag släpper alla rädslor och går till min insikt istället.

Det jag inser är dels att det här inte är första gången något jag är rädd för ska hända, händer. Jag var rädd för att bli hänvisad till annan förlossning än jag ville - det hände. Som barn var jag rädd för att mina föräldrar skulle skiljas - det hände. Och kanske framförallt: Jag var rädd för att bli psykiskt sjuk - DET HÄNDE! Och hej, det gick rätt jävla bra med allt det där så det finns uppenbarligen inget farligt i att rädslor besannas.

Jag inser också att jag kan låta den här skrivkrampen pågå hur länge som helst. Den kan t.o.m få mig att lägga ner den här bloggen och sluta skriva. Om jag vill låta rädslorna vinna så blir det nog så.

Eller så kan jag se allt som pågår och skriva ändå. Det kanske inte blir mitt livs bästa text. Jag kanske inte får Nobel-priset i litteratur för just dom här orden (EN DAG ÄR DET MITT!). Men det är heller inte det som är det viktiga just nu. Ibland handlar det bara om att göra. 

Så nu är orden skrivna och kommer postas, vare sig jag vill eller inte. Och kanske att skrivkrampen tack vare det snart är ett tråkigt minne blott. Hur som ger jag mig själv en inre applåd för modigt välkomnande och utmanande av rädslor.

Nu ska jag svänga höfterna på ett okontrollerat sätt till You can't always get what you want och fira mitt återinträde i bloggosfären.

Jag var rädd, men jag gjorde det ändå. I'M BACK BABY!!!

💖