Låt skiten komma in

Fredag. Mars. Grå himmel. Men fågelkvitter. Och så en bajs-emoji som pryder detta inlägg.

Lycka är dagens tema. Något jag finner väldigt intressant. Som när vi tycker att vi borde och kanske nästan måste känna oss lyckliga. För är det något vår omvärld säger till oss så är det väl att vi ska göra allt vi kan för att vara just lyckliga! Det är liksom målet med hela vår existens. Och är vi inte lyckliga så är det något som är fel.

Att vara gravid är i mångt och mycket förknippat med lycka. Eller det finns en förväntan på lycka. För det är ju fantastiskt att ett liv har startat i en. Och det är ju ljuvligt att se hur det här livet växer och magen blir större. Och det måste ju vara helt magiskt att mot slutet veta att snart kommer det en bäbis!?!

Frågar du mig, så ja, jag har varit lycklig större delen av min graviditet. Och ja, det är magiskt att det kommer en bäbis snart. Min bäbis. Men det är inte bara magiskt. Förra veckan var fan inte magisk.

Att för tredje natten på rad gå upp och kissa för sjunde gången samma natt, för att sen ha någon slags brottningsmatch med alla hundratusen kuddar i sängen som har syftet att göra det "bekvämt" och till slut ge upp och gå och kissa igen - det är inte magiskt. Inte heller finns det särskilt mycket magi i att varken kunna sitta eller ligga under dagen eftersom ordet bekvämt har tappat sin innebörd. Och det är heller inte magiskt att inte kunna kissa färdigt eftersom någon nerv i höften typ klämts mellan gigantisk mage och lår så att hela benet domnar. Och sen när kvällens aktivitet får avbokas pga sjuklig gravid-trötthet och ens partner är och tar en AW som du skulle döda för att själv få gå på, då är liksom inte tillvaron skitfet. 

Allt det här var min verklighet förra veckan. Som i en dimmig dröm vankade jag runt i vår lägenhet och fann mig själv omgiven av blöjor, barnkläder och nån slags Moses-liknande korg som någon uppenbarligen ska ligga i. Och det kändes inte härligt. Jag kände mig inte lycklig. Allt jag villa göra var att sälja vår kombi (ja, vi har tydligen köpt en kombi?!?), ta första bästa plan till Costa Rica, dricka svinstarka mojitos på en svettig strand, röka cigg fast jag typ inte röker längre och ba surfa och vara fri.

Det här krockar ju lite med bilden av den fridulla gravida. Kvinnan som äntligen ska få bli moder. Essensen av lycka. Och det märkte jag när jag var öppen om min icke-lycka. Det var som att flera kände att de tvångsmässigt måste säga: "Ah, jag förstår. Men snart är bäbisen här och ojojoj så härligt det kommer bli!". Som att frånvaron av lycka genast måste fyllas upp av hoppfulla, positiva tillrop.

Härligt? Har du inte hört vad jag har sagt? Jag vill dra. Skita i det här. Leva la vida loca. Osv. Jag vill inte höra att det kommer blir härligt. Jag vill bara få känna precis det jag känner. För jag är ok med det. Jag är ok med att inte känna mig lycklig över min graviditet 24-7. Jag är t.o.m ok med att ibland känna mig olycklig över min graviditet. Att inte vara peppad på att bli mamma.

För min sanning är att livet är precis så. Jag är inte lycklig jämt. Inte ens när jag "bör" vara lycklig. Jag har känt mig deppig på semestrar, bråkat på årsdagar och blivit besviken över födelsedagspresenter. JAG HAR T.O.M GRÅTIT PÅ JULAFTON 😨😨😨 Och det har gått bra ändå. 

Med det inte sagt att det är enkelt att inte vara lycklig när jag "borde". Det är ofta förknippat med en känsla av skuld och skam, misslyckande. Men jag vill utmana det. För det här att vi ska vara lyckliga jämt stämmer inte med min livsfilosofi. Jag tycker det är ett orimligt, omöjligt och ouppnåeligt mål. Livet är både och! Eller nä, livet är miljoner och! Det rymmer inte bara en känsla, eller ett sinnestillstånd. Det rymmer så sjukt mycket mer.

För några veckor sen frågade jag en kompis på måndagen hur helgen hade varit. Och istället för att svara det standardiserade "Bra", sa hon: "Äh, sådär. Det va fan en rätt dålig helg". And I saluted her för det svaret. För det var så jävla skönt och ärligt och precis som livet är. Hon hade en dålig helg, inte lika med att hela hennes liv är dåligt, men just denna helg var det. För helger kan vara dåliga! Det betyder inte mer än just det. Och livet rullar på ändå och världen går inte under.

Det fina i allt det här är att när jag tillåter mig själv att inte vara lycklig så händer det något. För när jag låter skiten komma in, utan att döma eller försöka ta bort den, då utagerar den sig själv efter ett tag. Den får röva runt i mitt inre bäst den vill. Och sen. Sen kan jag njuta och faktiskt vara lycklig, på riktigt. 

Just precis i detta nu känns det rätt fantastiskt att min bäbis snart kommer. Imorrn kanske det inte gör det. Det är ok. Jag kommer älska hen lika mycket ändå. Med bomull, skit och allt som ryms där i mellan.

Här kommer en låt signerad fredag. 

Hugz 💞