*VARNING FÖR ALLVARLIGHETER*
Det är så jävla svårt att se dig så här. Jag orkar inte se, jag orkar inte bära. För det gör jag. Jag tar in dig och försöker bära dig. Jag blandar ihop vad som är du och vad som är jag. Tror att ditt är mitt.
Det gör så jävla ont att se dig så här. Jag vet så jävla väl hur det känns. Känslan är alltför isande bekant. Det som finns i din blick har jag också känt. Hopplösheten som andas i dig har jag också andats.
Det gör mig arg att se dig så här. Jag behöver dig. Jag vill att du ska stötta mig när jag nu går igenom något av det största som hänt mig. För jag är rädd och jag är osäker. Jag vet inte vad det här innebär. Jag är lycklig också. Lycklig som jag aldrig varit förut. Och det gör mig så jävla arg att jag inte kan dela det med dig just nu.
Det är så jävla skrämmande att se dig så här. För jag är rädd att du ska fastna. Jag är livrädd för det där mörka som rör sig i dig just nu. Det gör mig vettskrämd att se hur det har tagit greppet om dig. Precis som det tog greppet om mig.
Det är så jävla svårt att se dig så här. Det är så jävla jävla svårt att inte ta ansvar för dig. Att istället ta ansvar för mig. Det känns som att jag sviker dig. Som att hela världen sviker dig. Jag vill rädda dig men det kan jag inte. För bara du kan rädda dig. Precis som jag räddade mig.
Jag vill att du ska förlåta mig. Förlåta mig för att jag inte orkar va med dig just nu. Förlåta mig för att jag måste skydda mig själv från att sugas in i det som är ditt. Förlåta mig för att jag inte orkar med ditt mörker. Förlåta mig för att jag inte tar hand om dig.
Egentligen är det inget att förlåta. Jag vet det lika mycket som mitt dåliga jävla samvete inte förstår det alls. Men jag har haft mitt. Jag har gått dom där 70 000 ronderna mot en oslagbar boxningsmaskin och till slut blev det KO à la Tekken 3 och jag stod som vinnare.
Det kommer du också göra, jag vet det. Och jag vet att det är så jävla svårt. Jag vet.
